Att ta farväl

Att ta farväl av någon som man tyckt väldigt mycket om, är svårt för de allra flesta. Idag är jag själv på begravning av en väldigt kär kollega och vän som jag lärt mig mycket av, skrattat mycket med, delat underbara upplevelser med och som funnits med i mitt liv sedan jag var ett litet barn, då det även var en kär kollega till min pappa. Det är så otroligt konstigt att tänka sig livet utan dessa människor som på något sätt varit viktiga i vårt liv!

Båda mina föräldrar är borta

Mamma och pappa gick bort 2016 båda två och fortfarande efter alla dessa år, så tänker jag på dem nästan varje dag. Jag pratar ständigt med dem. Jag ber dem om hjälp och jag håller dem levande i mina tankar. Och genom att jag gör det känns de mer närvarande. Fast jag saknar SÅ att få krama om dem, umgås, prata och skratta med dem – FYSISKT!

På onsdag ska jag vara officiant

Jag har många strängar på min lyra och en av dem är att ta uppdrag som solist och/eller officiant på borgerliga begravningar. Otroligt fina, viktiga uppdrag där jag alltid gör mitt yttersta för att begravningen ska bli så ljus och varm som möjligt, sorgen till trots. Att man ska få möta den som har gått bort som den person de var när de levde. Påminna om alla härliga sidor. Fina minnen. persontypiska historier som man kan känna igen. Det är så viktigt att skapa utrymme för att kunna le eller till och med skratta till även i den mörka stund som en begravning kan vara.

Livet pågår – fast man känner som att tiden stannats

När någon närstående går bort. Någon oerhört älskad, kan det kännas som att tiden stannats i oss. Att den BORDE stannats även utanför oss! Att hela världen borde stanna av eftersom denna vår älskade person lämnat. Men livet bara fortsätter. Som om inget hänt!

Hela vår värld kanske har rämnat, men ute skiner solen. Fåglarna kvittrar. ICA har öppet, folk går till jobbet. Andra lever, älskar och skrattar. Planerar, njuter och drömmer. Medan hela vårt inre har lamslagits av sorg och saknad. Ibland kan det kännas konstigt att så olika saker kan existera parallellt med varandra.

Det finns ett liv efter döden

Visserligen tror jag på reinkarnation och jag väljer att tro och finner tröst i att våra älskade blir mötta av deras älskade som gått över före. Pappa dog lite mindre än tre månader innan mamma. Och när mamma dog så gick det så fort att varken jag eller min syster hann dit för att hon skulle slippa att vara själv i sitt dödsögonblick.

Men när vi var på väg ifrån Saltsjöbadens vårdhem, efter vi hade spenderat tid med vår nu döda mamma, bestämt de kläder hon skulle gå till sista vilan i, gråtit och klappat på henne för sista gången, så kom ett biträde fram och bad att få prata med oss. Hon berättade för oss att hon var med mamma när hon gick över och precis innan hon somnade in så sa hon, – “Nu kommer min man”. Och det har jag burit med mig i hjärtat. Att pappa kom och hämtade mamma.

Vad jag egentligen menade med överskriften – Det finns ett liv efter döden,

är att även om det är kolsvart från början och att man känner att man aldrig någonsin kommer att bli glad igen, så lär de flesta av oss att leva med saknaden. Jag kan inte säga att min egen saknad efter mina föräldrar gått över. Men jag har lärt mig att leva med den. Att hålla dem levande i mitt inre. Att prata om dem och prata med dem gör att jag håller dem nära.

Ett fragment av livet

Veckans tema är väl kanske inte något ni är vana att läsa om i bloggen, men just denna vecka är det mycket fokus på döden i mitt liv. Och ej att förglömma – även som alltid mycket fokus på livet! Dagens inlägg är ett fragment av livet. Glädje och sorg. Hopp och förtvivlan. ALLT rymms i ett liv! Och även om döden kan komma både oväntad och oönskad, så pausar aldrig livet sig tills vi verkligen börjar skapa oss ett fantastiskt liv. Utan livet pågår, även om inte vi tänker på det! Och kickar vi inte in, – missar vi till slut våra chanser.

Idag vill jag avsluta bloggen med Stig Johanssons vackra och väldigt tänkvärda dikt